De sista åren av det första världskriget var bristen på livsmedel och förnödenheter mycket stor i Stockholm. En omfattande hjälpverksamhet drog igång där Missionsföreningens församlingar samlade in kläder, matvaror och kontanta medel som sedan fördelades till de behövande. Tusentals Stockholmsbarn sändes under sommarledigheterna ut på landet. Svälten var stor och 1917 uppstår det stora potatisupproret där innerstadsförsamlingarna skulle komma att ha en betydande roll. De få potatisar som tog sig till svältens Södermalm köptes av välsituerade som hade råd. De fattiga gjorde uppror och bröt sig in hos potatishandlarna.

Innerstadsförsamlingarna såg behoven och kontaktade bönder vars potatis man köpte direkt och delade ut. Under perioden 1 oktober 1917 – 28 februari 1918 kunde hjälp förmedlas till 1045 hushåll och man delade ut 27 484 kilo potatis och rotfrukter.

Arbetsgruppen som styrde hela arbetet med hjälpinsatserna under första världskriget gick under namnet Hjälptruppernas Centralkommitté. Deras uppdrag fortsatte även efter första världskriget och deras huvuduppgifter var att:

• sända barn till sommarhem.
• dela ut matpaket och kläder till behövande.
• anordna fester och där hundratals fattiga inbjöds.
• under arbetslöshetstider servera frukost (och andakt) för arbetslösa män.

Åren mellan de två världskrigen bestod både av en samhällsexpansion och några mycket djupa krisår. Industrialiseringen lade grunden för en höjning av den allmänna ekonomiska standarden samtidigt som klassklyftorna kvarstod.

Socialpolitiken gjorde sitt riktigt stora inträde under 1930-talet. Det mest framträdande målet för socialpolitiken blev trygghet för alla samhällsgrupper. Tidigare hade socialpolitiken mer eller mindre handlat om ren och skär fattigvård. På 1930-talet påbörjas satsningar för att bekämpa arbetslösheten, förbättra bostadsförhållanden och skapa ett trygghetsnät genom statligt stöd till sjukförsäkringskassorna. Socialpolitiken blev ett instrument för en omfördelning av samhällsresurserna och en utjämning av de ekonomiska och sociala skillnaderna mellan olika samhällsgrupper. Men alla satsningar kom av sig något när det andra världskriget bröt ut 1939.

Inom Svenska Missionsförbundets församlingar fanns det många socialt engagerade personer som hade följt debatten i samhället och ville att församlingarna skulle delta i uppbyggandet av det nya visionära välfärdssamhället. Under hösten 1939 tillsätts en arbetsgrupp inom Hjälptruppernas Centralkommitté för att utreda hur verksamheten skulle kunna utvecklas och anpassas till de förändrade samhällsförhållandena. Den 11 april 1940 klubbas så de nya stadgarna som också innebär en namnförändring, Sociala Missionen föds. I stadgarna står bland annat att:

”Sociala Missionen är en sammanslutning med uppgift att på så sätt som i varje fall finns lämpligt söka förebygga och lindra nöd; att genom råd och vägledning bispringa dem som befinna sig i trångmål och att vara en länk mellan de anslutna församlingarnas och ungdomsföreningarnas lokala hjälpverksamhet.”

Det socialpolitiska arbete som startade innan andra världskriget fortsatte och utökades efter krigets slut. En fördelningspolitisk viktig reform var det allmänna barnbidraget som införs 1948. Pensionssystemet genomgår stora förändringar och 1955 införs den obligatoriska sjukförsäkringen. Under en period på 1960-talet har vi i Sverige full sysselsättning. Trångboddheten försöker staten bygga bort genom miljonprogrammen och bostadsbidrag. Under många år fortsätter man att utveckla det skyddsnät som skulle finnas i ett fungerande välfärdssamhälle. Den nya socialtjänstlagen, som trädde i kraft 1982, utgick ifrån att de sociala problemen i samhället skulle minska och att behovet av socialbidrag minska. Man förutsatte att de generella åtgärderna inom det sociala området skulle kunna hantera de flesta problemen.

En kortfattad beskrivning av Sociala Missionens olika verksamheter under årens lopp:

Rådgivning och stöd

Sociala Missionen har under alla år bedrivit en rådgivande och stödjande uppgift för personer som lever i utsatta miljöer. Formerna för hur detta har sett ut har dock skiftat genom årens lopp. På hösten 1940 sköttes detta arbete utifrån en lokal på Mäster Samuelsgatan 59. Hjälpsökande kunde där få matrekvisitioner och begagnade kläder. Ett samarbete med de sociala myndigheterna och barnavårdsmyndigheterna inleddes och insamlingen av kontanta medel och kläder var omfattande.

1977 börjar man inom personalgruppen på Sociala Missionen att ompröva sitt arbete. Man ställer sig frågor kring hjälpverksamhetens målsättning och huruvida den kan uppnås genom att främst erbjuda materiell hjälp. Många upplever det som att vad de erbjuder är ”en för dagen hjälp”. Nu följer ett antal år av samtal och diskussioner, en utredningsgrupp tillsätts som ska se över hur arbetet ska kunna utformas på ett annat sätt. Man poängterar helhetssynen, den materiella hjälpen måste följas av ett aktivt ansvar för ”människornas andliga situation”. Personalen visar en önskan och en vilja att inrikta arbetet mer tydligt på socialkurativ rådgivning, stödsamtal, aktivt stöd med myndigheter m.m.

I samband med den nya socialtjänstlagen 1982 som innebar att samhället tog på sig det yttersta ansvaret för utsatta grupper i samhället blev det än mer tydligt att Sociala Missionens stöd och rådgivningsarbete skulle inriktas på att stödja genom kontakter med socialtjänsten och andra myndigheter.

Flyktingarbete, asylsökande och migrationsfrågor

Året innan Sociala Missionen bildas bryter andra världskriget ut. Ett par år in på 1940-talet börjar det anlända stora flyktingströmmar till Sverige. Sverige saknade då en uppbyggd flyktingmottagning. Hösten 1943 fick Sociala Missionen en förfrågan om att delta i flyktingarbetet genom att starta en försäljningsbod där flyktingarna skulle kunna sälja egna hantverksalster. Sociala Missionen öppnar en butik i december på Greveturegatan 9. Verksamheten var ett stöd till flyktingarna att själva kunna finna vägar till sin egen försörjning. Efter tre år avvecklades verksamhet vid årsskiftet 1946/47 men Sociala Missionen har sedan dess engagerat sig i flyktingfrågor och har varit en drivande aktör genom olika integrationsprojekt.

1982 startar Sociala Missionen till exempel en försöksverksamhet för att stödja asylsökande personer. En kurator skapade goda relationer med de asylsökande och arbetade tillsammans med några advokater för att få fram handlingar som behövdes för att flera av de asylsökande kunde stanna i landet. Statens Invandrarverk omorganiserar 1989 sitt flyktingmottagande så att alla asylsökande placeras i olika flyktingslussar. Sociala Missionen och andra organisationer som arbetar med flyktingfrågor behöver hitta andra vägar att möta de asylsökande. Man får till stånd en försöksverksamhet som bland annat går ut på att flyktingarna ska ha en chans att komma i kontakt med det svenska samhället och få kunskaper om asylprocessen. På Carlslunds flyktingsluss får en kurator från Sociala Missionen i uppgift att samordna och bygga upp verksamheten.

I början på 1990-talet pågick det ständigt debatter kring hur flyktingmottagandet skulle se ut och hur de asylsökande skulle introduceras och integreras i det svenska samhället. Sociala Missionen har deltagit i dessa diskussioner sedan starten och även medverkat i ett flertal olika verksamheter som syftat till att på bästa sätt bidra till att flyktingar så snabbt som möjligt kommer till rätta i det svenska samhället.

Så tidigt som 1983 började Sociala Missionen även arbeta för att stödja de som önskade återvända till sina hemländer. Det rörde sig främst om invandrare från Latinamerika. En av Sociala Missionens kuratorer arbetade fram ett återvändandeprogram. Där poängterades bland annat behovet av kunskaper kring hemlandets nuvarande situation, vilka arbetsmöjligheter som fanns och hur man kunde förbereda sig psykiskt för återvändandet. På Sociala Missionen har detta arbete fördjupats och stärkts, Sociala Missionen ses nu som en mycket viktig aktör inom området och bistår ofta med kunskaper inom området till andra organisationer och myndigheter.

Futurum – ungdomshemmet som blir gymnasieskola

När Ungdomshemmet Futurum öppnade portarna 1961 var det efter cirka 20 års diskussioner och planer. Här var det tänkt att inflyttade studerande eller arbetande ungdomar skulle bo under direkt översyn och uppfostran från föreståndarparet. Så blev också fallet under ett drygt decennium. Ett samarbete inleddes så småningom med kommunerna som kunde placera ungdomar med psykiska och sociala problem på boendet och personalen utbildades i vårdkunskap.

I början av 1990-talet förändrades arbetsmetoderna. Från att ha varit helt fokuserade på de placerade ungdomarnas situation påbörjades ett arbete där man tänkte in föräldrarna och bakomliggande orsaker till ungdomarnas problem. Detta upplevdes positivt. Under 1990-talet placerades fler ungdomar med invandrarbakgrund och snart såg man de svårigheter som fanns i många familjer som adopterat barn. Även ensamkommande flyktingbarn kom under 1990 talet.

År 1995 inleddes s.k. upphandlingsverksamhet då alla HVB verksamheter skulle konkurrensutsättas. Placeringstider och insatser vägdes mot kostnader. Snart började kommunerna att ”ta hem sina ungdomar” för att arbeta i så kallade öppenvårdsformer. Denna förändring bidrog till att antalet placeringar sjönk. Det som blev tydligt under slutet av 90-talet var att antalet ungdomar som hoppade av sina gymnasiestudier ökade. Skolorna följde inte upp dessa elever och det tog oftast lång tid innan Futurums medarbetare fick kännedom om att någon elev slutat. Detta bidrog till samtal bland medarbetarna att undersöka möjligheter att ordna en egen dagaktivitet i någon form för att ge ungdomarna alternativ. Efter ett utredningsarbete blev det tydligt att den enda formen att bedriva ett bra arbete i och samtidigt få medel till var att starta en friskola.

Sociala Missionens styrelse gav klartecken till en utredning och beslutade efter en tid att lämna in en ansökan till Skolverket om att starta en gymnasieskola med plats för 90 elever. Det program som valdes var handel och administration då det kunde erbjudas mycket praktik och att det fanns en stor arbetsmarknad inom området. Ansökan godkändes 2001 och i februari 2002 anställdes en rektor och arbetet med att finna lokaler intensifierades. Samtidigt påbörjades arbetet med att marknadsföra skolan och den inriktning som Sociala Missionen valde att ha.

Samtidigt fortgick arbetet på Ungdomshemmet Futurum men efterfrågan på platserna minskade, vilket medförde ett stort ekonomiskt underskott. Under våren 2004 beslutade Sociala Missionens styrelse att lägga ner boendeverksamheten. Under hösten flyttade de sista ungdomarna och vid årsskiftet stängdes boendet Futurum. Gymnasieskolan Futurum fortlever dock och har som vision att vara en skola för elever som av olika skäl inte finner sig tillrätta i den stora skolan.

Barnverksamhet

I dagsläget driver inte Sociala Missionen någon barnverksamhet men historiskt sett så har barnverksamheten varit mycket central i Sociala Missionens arbete. Till en början handlade det enbart om sommarbarn som skickades ut på landet. På 1940-talet började man även anordna sommarkolonier till Storgårdsnäset. Dit fick även barn från bättre bemedlade hem åka men då fick föräldrarna betala en avgift. Vistelsen på Storgårdsnäset innebar mycket lek och skoj men det var också viktigt att evangeliets budskap fick en framträdande roll. Samma typ av verksamhet sker också under en period på Utsjögården i Malung. På 1970-talet börjar man även bedriva annan lägerverksamhet på Storgårdsnäset. 1988 flyttades verksamheten till Björkögården i Norrtälje kommun. Fram till sommaren 2011 har Sociala Missionen bedrivit olika former av kolloverksamhet på Björkögården men verksamheten avslutas dock från och med 2012 på grund av minskade antal ansökningar.

Övriga tidigare verksamheter

• Prylen och Återbruket (secondhandbutiker)
• Grannskapsarbete (samarbete med närliggande församlingar)
• Andlig vård inom kriminalvården och polisen
• Julfester och samkväm
• Hemlösa och natthärberge
• Rikslotteri
• Husmodersemester
• Systugan